tisdag 20 mars 2018

Knott kan själv!


Knottbarnet är min första valp. Eller tja, det är inte hela sanningen, Brun kom in i mitt liv när jag var nio år, men vid det laget slängde jag över ansvaret på mamma när han han var allmänt jobbig och tuggade sönder hela mitt rum, sådär som valpar ibland får för sig att göra. Så tja, tjo, jo, Knott är min första egna valp som jag har ansvar över. Han är väldigt mycket valp. Han har många tänder. Han har väldigt många långa ben. Han är också väldigt, väldigt smart.

Min mamma är ofta på mig och påminner mig om när jag skulle börja skolan varpå jag sa "Jag behöver inte gå i skolan, jag kan redan allt man behöver veta". Kan själv-åldern. Kan allt-åldern. Och sådan herre sådan hund, eller mer könsneutralt sådan hen sådan hunn (?), nu är Knottet där också. Han kan ALLT själv. Behöver ingen hjälp alls. Inte alls näpp. Självständig som få.

Ett exempel där detta yttrar sig är när vi ska klippa klorna. Vi har vår lilla ritual där jag sätter på ljud, antingen en ljudbok eller en Ed Sheeran eller Tóghta Anocht. Så ber jag honom att lägga sig i knät för att tokgosa. Tokgosigt, tycker han. Men så ser det ut ungefär såhär:
"Hallå Knott, nu ska jag peta på dina tassar lite."
"Pet hit och pet dit, gör du det om du tycker det är så kul." så blundar han och tokgosar sådär som bara små Knott kan tokgosa. Men så tar jag fram kloklipparen, hela tiden mumlandes om hur han är det finaste och bästaste Knottet jag känner (inte för att jag känner några andra knott, men det behöver han inte veta. Det man inte vet har man inte ont av och sådär, ni vet.). Då är det inte lika kul, men jag fortsätter att tokgosa, och tokgos är tokgosigt så han ligger kvar. 
"Om du ligger still och duktigt så får du massa godis och tokgos sen" säger jag lugnt men med lite förväntan i rösten.
"Kan själv!" fnyser Knott och krånglar. Jag börjar klia magen och han blir lugn.
Men så plötsligt flyger en baktass upp i ansiktet på honom.
"Jag. Kan. Själv!" mumlar han igen samtidigt som han börjar tugga på klorna på sin ena baktass.
"Jahajadu, du kan själv? Då kan jag gå då så har du perfekta klor om några minuter?" säger jag sarkastiskt till honom.
"JAPP!" Tjoar han glatt, släpper sin baktass och gör sig redo för att gå.
"Meen.. Kan jag lita på det?" frågar jag menande igen.
"Jappsolut, jag sköter det här. Jag kan själv faktiskt nu när du gjort det så många gånger!" säger han och börjar tugga på sin klo igen, som för att demonstrera hur mycket han kan helt själv. Men till slut kommer vi överens om att det är bäst att jag sköter kloklipperiet. Det blir mer tokgos och godisbitar då. Och sånt är jätteviktigt.

Det som är mest kul är att han blir så avslappnad under gosstunden, det är aldrig direkt svårt att klippa klorna på honom. Det är bara det att han för för sig att han kan själv ibland.


Ett annat exempel är när vi är ute och går. Ut och gå måste man göra, och det är något av det tjohooroligaste som Knottvalpen vet. Det konstigaste är bara att när man ska springa runt och tjohooa och rulla sig i snön och skälla på allt och vara på alla ställen samtidigt, så tar det ibland plötsligt stopp mitt när man springer. Sånt där koppel. Sjukt onödigt, om du frågar valpen. Men så fick han en snilleblixt. Om han själv håller i kopplet, så kan han gå precis där han vill. Supersmart! Själv är jag inte lika övertygad så jag försöka hålla en mogen konversation med honom, som brukar bli något i den här stilen:
"TITTA jag kan bära kopplet SJÄLV" utbrister Knott superglatt och stolt över sig själv och försöker slita det ur handen på mig.
"Aah men jag kan faktiskt hålla kopplet.." Tvekar jag
"KAN SJÄLV. Jättemycket kan själv" tjohooar han lite högre och mer övertygande. Mer övertygande i hans huvud i alla fall, jag köper det inte lika lätt som han tror, tyvärr.
"Ja men jo, om jag håller kopplet och du går fint får du godis?" försöker jag så pedagogiskt jag bara kan, men valpen bara fnyser.
"Det blir inte kul då..." Och så tar han kopplet i mun och rullar runt i en snöhög. Hm..



Ett tredje exempel, när jag väl är igång. Det är nämligen så att Knott är supersjälvständig på alla sätt som finns. Extra jättemycket självständig när det gäller mat. Mat är faktiskt det bästa som finns. Så är det bara. 
Han är inte alls kräsen, den där.
Om än otålig.
Visst ska han ha lite klapp på axeln (eller helst kli på rumpan. Rumpkli är det bästa som finns!) för att han sitter fin när jag ställer ner matskålen, men vad man inte märker om man inte tittar noga, är hur slug han är. 

Liksom.

Triviafråga:
Vet ni vad som händer om man vänder bort huvudet en halv millisekund när man förbereder hundmat?
Svar: Det är två stora Knottlabbar på köksbänken. 

Och ibland, bara ibland, händer det att maten hamnar på golvet, utan att jag ställer den där.
"Kan själv!" utbrister valpen då alldeles förnöjt och viftar med hela kroppen samtidigt som han tuggar i sig maten som han hällt ut över hela golvet. 

Nåja, det är tur att kan är duktig på att slicka golvet kliniskt rent, det lägger han mycket tid på att få det så noggrant som möjligt. Jag befarar bara för att han ska lära sig att öppna frysarna själv också...

Tänk om alla valpar vore så självständiga som Knott är. Då skulle livet vara helt fantastiskt, i alla fall enligt honom. Jag tycker allra mest bara att det är tur att han är söt.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar